Sidor

tisdag 23 augusti 2016

Kalmar Ironman 2016




2014 gjorde jag min första Ironman, om man inte räknar min DNF från 2004. Mitt mål var att komma i mål och min gissning var att det skulle gå under 12 timmar. Det gick på 11:29 och jag var väldigt väldigt nöjd med det. Det var sjukt jobbigt den gången och jag minns att jag verkligen fick gräva djupt.

Träningen före Kalmar 2014 fick avbrott på grund av sjukdom, skada och operationer. 11:29 var verkligen en prestation. Inför 2015 skulle det inte bli några operationer och om jag bara höll mig frisk och oskadd beräknade jag att det skulle gå att kapa en halvtimme.  Nu blev det både sjukdomar och skada och därtill dåligt väder på tävlingsdagen, så att jag klarade mitt tidsmål var faktiskt något överaskande.

 Inför 2016 resonerade jag ännu en gång som så att om jag bara håller mig frisk och oskadd borde det ju gå fint att kapa en halvtimme till. Ja, det räckte ju med att jag bara tränade som föregående år och vädret blev lite bättre så skulle ju den saken vara biff. Nu har träningen gått lite si och så under året och jag hade ett kraftigt avbrott tidigt i våras. Motivationen sjönk dramatiskt och återkom egentligen inte förrän det blev sommar. Det har känts som jag legat efter min plan hela tiden och mitt mål på 10:30 föreföll allt mer vara en önskan än ett realistiskt mål.

Det var egentligen först under slutet av juni som det började likna något. Cykelbenen infann sig och de långa löppassen kändes inte så långa längre. Till och med simningen fick ett lyft trots att jag i princip nollat den under ett par månader. Kroppen var med igen och jag såg fram emot tävlingen, men skulle det verkligen gå att komma under 10:30?

Det där med mål är alltid lite lurigt, i synnerhet när det är ett så långt evenemang med så otroligt många faktorer som spelar in. Nu visade det sig att vädret skulle bli i det närmaste idealiskt så jag kräkte ur mig att det skulle gå på 10:24. Dels för att jag räknat på det och kommit fram till just den tiden, dels för att det var på minuten en halvtimme snabbare än föregående år. Må det bära eller brista.

 

Simning

Lördag morgon och Klamarsund bjöd på stiltje och dimma. Vattnet låg spegelblankt och det var de bästa förhållanden jag simmat i den här sommaren. Jag kan nu i efterhand konstatera att jag inte var fullt så fokuserad som de två föregående åren. Det var riktigt svårt att komma in i den mentala tävlingsbubblan där på morgonen. Nu var jag väldigt trygg i att det skulle gå bra att simma så det gjorde mig väl en aning för avslappnad.



När jag kom i vattnet konstaterade jag att det också var det kallaste jag simmat i det här året. 16 grader var det tydligen. Inget som brukar bekymra mig särskilt mycket och inte heller den här gången. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att det här nog kommer att bli en snackis efteråt.

Simningen blev rak och fin och utan några större bekymmer. Det som störde mig var att jag tappade fokus på det jag gjorde. Jag kommer ihåg hur tankarna vandrade och var överallt utom på just simningen. Min plan var att gå ut lugnt och öka från stora oranga bojen. Tyvärr har min klena simträning i år gjort att jag har lite diffus uppfattning om hur snabbt jag egentligen simmar. Jag tyckte att det gick rätt bra. När jag började öka trycket lite så upptäckte jag att vader och fotvalv började krampa lite. Antagligen kylan kombinerat med min ovana att simma längre sträckor. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag hellre får en långsam simtid än full kramp. Det skulle jag nämligen få plikta för resten av dagen. Så jag gled vidare i mitt förmodade hyggliga tempo.

Det visade sig vara rätt långsamt. Klockan stannade på 1:10. Ganska exakt min skamgräns. Inget jag var nöjd med, men heller inget som omedelbart skulle kosta mig målet. Jag hade kalkylerat med 65 minuter. Fem minuter hit eller dit gör inte så mycket. Jag började i alla fall inte dagen med en massiv besvikelse.

 

T1

I växlingen fryser jag som tusan och har svårt med finmotoriken. Dessutom lyckas jag sätta båda strumporna med hälen på ovanfoten och fick börja om. What!! Var i vanlig ordning kissnödig redan nu så det tog jag också hand om. På med vindväst och cykelhandskar i år. Det skulle ju bli svalt på morgonen. Tror att det var bra beslut.

6:24 i T1 kan definitivt förbättras med några små justeringar.

 

Cykel

Under träningsåret har jag sett bättre kraft än året innan så jag planerade att hålla 220-230 watt. Förra året snittade jag 206 watt så det är ju rätt stor skillnad. Jag gissade att det skulle räcka för 5:10-5:20 i det fina vädret.  I vanlig ordning gick jag ut lugnt och räknade med att bli omcyklad av ett par hundra på väg ner till Degerhamn. Lugnt i år var ca 200 watt. Visade sig inte vara så många som förra året som spurtade om mig över bron.

Dimman låg tjock och man såg inte vattnet uppe från högbron. Något som jag är väldigt tacksam för eftersom jag har någon slags svindel som gör att jag gärna spänner mig och det hela blir väldigt otrevligt. Nu var det som att cykla genom fetvadd. Jävligt kallt, men annars trivsamt. Vindstilla!

Min lugna öppning visade sig ge 35,5 km/h i snitt ner till Degerhamn. Där var jag brutalt kissnödig igen och stannade till. Väl på cykeln igen visade snittet 33,4 km/h. Fan! Jag måste verkligen ändra på mitt upplägg med vätskan.

Efter Degerhamn lade jag mig i på mina watt och körde enligt min mening helt behärskat. Benen kändes kanon och jag hittade mitt fokus. Ölandsloopen var helt odramatisk och snittfarten steg sakta men säkert. Väl inne i Kalmar igen låg jag på exakt 36 km/h i snitt. Vädret var verkligen perfekt.

Fastlandsloopen bjuder på lite fler svängar och höjdskillnader så jag misstänkte att jag hade behövt lite mer än 36 vid varvningen  för att klara mig under 5 timmar på cykeln. Här någonstans blev jag lite girig och tänkte att jag skulle testa att bomba på cykeln och sen hoppas det håller på löpningen.

Min gissning om att man behöver ha ett högre snitt på Öland stämmer rätt bra. Jag lyckades inte få upp snittet till mer än 36,2 km/h trots att jag verkligen tryckte på. När jag passerar 180 km enligt min GPS står klockan på 4:58. Synd bara att det var nästan två kilometer kvar till mål därifrån. Antingen är min GPS skev eller så är banan lång. Väl färdig visar klockan 5:02. Bajs! Hade sett snyggt ut med sub 5, men man kan inte vara besviken med 5:02 när man kalkylerat med något sämre. 219 watt i snitt och NP på 230 watt.

Ingen smärta, inga domningar, ingenting som jag uppfattade som störande, förutom att jag var så jäkla kissnödig. Och då körde jag ändå genom alla vätskedepåer utom tre. Hade dessutom två fulla flaskor på cykeln när jag växlade. Hmm… det här måste jag definitivt nysta lite i. Min kisspaus kostade mig sub 5.

 

T2

Noterar att det är ganska glest i cykelställen. En märklig känsla får jag säga. Nu i efterhand kan jag se att jag låg på 242:a plats och det är inte så konstigt att det ser glest ut när man har 2000 bakom sig. Jag hade under cyklingen bestämt mig för att inte kissa fler gånger så nu var jag meganödig. Tror det tog över en minut att tömma blåsan i T2.

 

Löpning

Om min kapacitet på cykeln blivit bättre under året så måste jag säga att min löpning faktiskt blivit dramatiskt mycket bättre. Mycket tack vare att jag inte haft någon skada att tala om de senaste 12 månaderna. Så jag var ganska trygg angående min kapacitet att ta mig i mål på en skaplig tid.

Frågan var ju hur mycket jag skulle få plikta för min ganska snabba cykling. Under året har jag laborerat lite med tempot och kommit fram till att jag skulle försöka springa i 5:15-tempo och gå i alla depåer. Det skulle ge strax under 5:30-tempo och en löptid på ca 3:50.

Väl ute på löpningen så slår det mig hur jäkla bra det känns i kroppen. Tidigare år har jag lidit från första steg. Nu kändes det lätt och spänstigt. Jag fick till och med hålla igen lite. Jag försökte hitta det där avslappnade steget där jag inte kämpar för att komma framåt. Visade sig att jag hamnade precis på mitt planerade 5:15-tempo som jag etsat in i hårdvaran längs Ribersborgsstranden  under träningsåret.

Efter någon kilometer får jag ont i hälsenorna, men det klingar av igen efter någon mil och blir inget som stör mig eller försämrar slutresultatet. 5:15-tempot håller lite drygt 10 km, sen känner jag att jag får slita för att hålla det. I stället för att tvinga mig kvar där så söker jag upp det där avslappnade steget och nöjer mig med det. Där kan jag vara länge tänkte jag. Visade sig vara ca 5:30 tempo för det mesta. Lite långsammare i motlut.

Helt enligt plan så gick jag några genom varje vätskekontroll. Kände aldrig det där överväldigande behovet av att stanna eller gå utöver det. Eller jo, på sista varvet i den där gångtunneln, men det var kanske 15 meter.

Jag gick ut på löpningen efter 6 timmar och 20 minuter nånting så jag visste att jag hade hyggligt med tid för att klara mitt mål. Om jag bara inte bonkade eller fick magproblem så skulle det vara hemma. Så om jag chansade lite på cykeln så måste jag erkänna att jag körde safe på löpningen. Så safe man nu kan vara på en IM-mara. Jag brydde mig mer om känslan än tempot, vilket gjorde att jag egentligen aldrig tryckte på en enda gång fram till upploppet. Kockan stannade på 4:01 för löpningen. Konstigt nog kändes det inte alls så snöpligt som mina 5:02 på cykeln. Jag var helt nöjd med tiden.

 

Summering

Klockan stannade på 10:24 och jag persar med 30 min. Det låter helt sjukt att jag förutspådde det på minuten, men man ska veta att jag hade ganska mycket fel på de olika delmomenten.

Det jag prestationsmässigt tar med mig från årets tävling är min förmåga att cykla. Jag kan trycka på i fem timmar och ändå få med mig en juste mara. Jag har blivit märkbart starkare på cykeln. Löpningen är också bättre även om tiden säger annat. I år var jag 90% säker på att jag skulle ta mig i mål på ca 4 timmar. Förra året var jag aldrig säker på om nästa steg skulle bli det sista. Mentalt är det en otrolig skillnad.

Apropå mentala skillnader så har min tävling blivit en timme kortare på tre försök. Det märks faktiskt. Tiden man är där ute gör skillnad på upplevelsen. Fem timmar på cykeln är något greppbart som hjärnan kan hantera. Man behöver inte hitta på olika sätt att distrahera sig själv eller stycka upp arbetet.

Samma sak är det med löpningen. Fyra timmar är visserligen långt, men om man inte har ont förrän på slutet så är det en klart mer hanterbar uppgift. På det hela taget så måste jag erkänna att av mina tre fullföljda ironman så var den snabbaste också den lättaste.

Allt kändes också lättare och på alla sätt trevligare eftersom jag delade upplevelsen med min Jenny den här gången. Livet runt kring evenemanget spelar stor roll för hur man hanterar själva tävlingen.  I år var allt bättre än tidigare mycket tack vare Jenny.

Nästa år blir det inte Kalmar. Jag har redan anmält mig till Ironman Köpenhamn och målet är så klart satt till sub 10.


 

 

 

 

 

 

 

fredag 8 juli 2016

Status


Med sisådär sex veckor kvar till Kalmar kan jag meddela att formen fortfarande är på uppgående. Jag försöker att inte tänka allt för mycket på var jag skulle kunna ha varit om inte om hade varit. Om det är något jag ska ta med mig till nästa års satsning så är det just den där känslan. Sedan mina avbrott har jag fan inte tänkt på annat än att jag borde ha tagit mig samman tidigare och inte låtit bli att träna bara för att jag inte kände för det just då.

Annars är allt bra. Jag är i princip oskadd ännu så länge. Om jag inte gör något seriöst korkat så borde det hela klara sig hela vägen fram till tävling. Vilket ju skulle vara första gången i så fall. Största problemet är faktiskt skav i häcken. Inte så illa som förra året, men det kräver ju lite omsorg och det är inte så trevligt att cykla som det skulle kunna ha varit.

Igår genomförde jag den andra i en serie långa bricks som jag förutsatt mig klara innan tävling. Största problemet förra året var ju att min rygg fullkomligt krampade ihop när jag började springa. Första halvan av löpningen var helt vedervärdig. Så bortsett från att träna ryggen och sätet specifikt har jag också tänkt vänja mig att springa långt efter att jag cyklat. Något som jag faktiskt inte gjorde alls förra året. Helt ärligt sprang jag nästan inte alls efter mina cykelturer.

Varför springa efter cykel kan man fråga sig? Ja, det är liksom det som är sporten. Det sker något väldigt märkligt i skiftet och om man inte övar känns det vanligen alldeles för jävligt att springa. Det där går så klart att justera. Det sker en viss tillvänjning om man gör det lite då och då. Både fysiskt och mentalt. Andra gången i går som sagt. Det kändes redan bättre än senast. En riktig boost för självförtroendet. 2:30 cykel med två 20-minutare på tänkta IM-watt, sen 90 min löpning i distanstempo på det. Känns helt ok i kroppen idag. Även det är ju något som stärker självförtroendet.

Vita armvärmare som skydd mot solen. Så enkelt och så smart. Eller så kan man bara använda en långärmad tröja...

Årliga inköpen av prylar är nog över för den här gången. Lite kläder och lite cykelprylar. I vanlig ordning klart dyrare än man hoppats. Största investeringen var nya cykelskor. Det var hög tid. De gamla var nog mer slitna än jag förstod. De nya är verkligen ett lyft. Inga konstiga krämpor i fötterna längre.

Näst dyrast var en uppsättning nya däck. Det finns ungefär 100 att välja på så jag gick på recensioner. Mest nöjda verkar folk vara med Continental GP 4000s II. Frågan var om jag skulle välja 23 eller 25 mm bredd. 25 mm är tydligen det nya. Mer komfort, färre punkteringar och konstigt nog även lägre rullmotstånd. Inte mycket att fundera på alltså. Eller...?




Schnyggt!

Visade sig kräva lite justering av cykeln. Om jag bara tjongade på bakhjulet så satt det som ett skruvstäd mot ramen. Hur kul som helst. När man beskriver ett däck endast med dess bredd så missar man den lilla detaljen att de också blir aningen högre. Ganska mycket till och med. Gissar att de blir högre än de där två extra millimeterna de blir bredare. Som tur är har ramen ganska mycket justeringsmån avseende just det där.


Och där blev min cykel en halv cm längre!
Nu är allt inställt och fungerar, men det var ju inte mycket kvar att leka med. Har ställt mig upp och dragit 1000 watt för att se om något tar emot. Det är ok, men det sitter ändå en liten jävul i skallen som säger att det är något som bromsar.

Är det mer komfortabelt? Jag tror faktiskt att den här går att räkna hem. Inte så stor skillnad som att byta från aluminium till kolfiberram, men man märker det i alla fall. Grov asfalt känns mindre plågsam och järnvägskorsningar slår inte genom så hårt i styre och sadel.


Det framgår inte av bilden, men även framhjulet fick en minst sagt tajt fit.

Simningen går också framåt. Vill minnas att jag var extremt missnöjd med min simning förra året och svor heligt att det skulle simmas minst dubbelt så mycket det kommande året. Tyvärr har det nog snarare blivit hälften så mycket. Mycket på grund av att man stängt simhallsbadet för allmänheten så att jag inte kan gå dit på luncher. Får hålla till godo med Kockum två gånger i veckan vilket är extremt frustrerande. Simhyfsen är obefintlig bland besökarna och jag har ganska många gånger valt att inte gå dit eftersom jag inte pallade med den allmänna stämningen där.

Havet har i vanlig ordning inte levererat något plattvatten. Bra övning om det blir vågigt även i år men inte så kul i längden. Ryktet säger att simhallsbadet öppnar igen i oktober så nästa år blir det andra bullar.


Ungefär så inbjudande som det ser ut.

Formen är rätt ok annars. Simmar lite längre distanser när jag har möjlighet och lägger 1000-ingar arm i 1:40-tempo utan att förta mig. Om det blir en fin simning i Kalmar blir det 65 minuter. Vill minnas att det var det jag kalkylerade med förra året också. Slutade med 3860 kallsupar och 1:18 h. Men det var vädrets fel.


Så till den verkligt stora förändringen. Maten! Mer muskler och mindre fet på kroppen. Aldrig hungrig och full av energi. Utopi in progress. Tänker aldrig på hur mycket jag stoppar i mig. Bara vad och när.

Mums!





onsdag 29 juni 2016

När ett paradigm faller...

Träningen går fint för den som undrar. Inte riktigt där jag ville vara egentligen, men det hela kommer nog att gå bra ändå. Mer om det en annan gång.


Som någon vis bloggare skrivit så handlar bloggtystnad antingen om att man inte har tid med att skriva av sig för det händer en massa bra saker, eller så vill man inte skriva av sig för att det bara händer tråkiga saker. Mest skrivet blir det alltså när man befinner sig i ett mellanläge. En rimlig slutsats tycker jag. Jag har upplevt både lågt och högt det senaste halvåret och det har tydligt avspeglats i antalet inlägg här.


Men nu till det verkligt intressanta. Och faktiskt en av orsakerna till jag det inte blivit mycket skrivet här. Jag genomgår en kunskapsmetamorfos och jag vill ogärna skriva om det innan jag verkligen sett ett vettigt resultat av det jag håller på att lära mig. Tänk om det är fel liksom...


Och det tar också emot att skriva att allt det jag tidigare med själklarhet hävdat som den enda sanningen plötsligt faller som ett korthus. Den Skammen alltså!


Hur som helst. Det hela handlar om LCHF. Och där åkte förmodligen det röda skynket fram för en del. Så även för mig till viss del. Inte för att jag varit särskilt negativt inställd till tanken att skifta om kosten, mer för sättet förespråkarna förespråkar på. Begreppet LCHF-talibaner finns inte utan orsak och jag sällar mig ogärna till grupper som gör ett starkt ställningstagande. Det gör jag fortfarande inte, men lager läggs på lager av insikter och jag är villig att ge förespråkarna av LCHF lite mer kred än jag gjort tidigare.


Sånt där kommer sällan över en natt och det har det inte gjort nu heller. Faktum är att jag i grova drag såg fördelarna med LCHF redan kring 2010. Testade även i liten skala för att se vad som hände. Det föll ju inte ut så väl i praktiken, men teorin var jag fortfarande positiv till. Inte utan förbehåll så klart. Alla ändringar av diet har ett visst motstånd. Ändringar av beteenden sitter hårt inne och har de dessutom sociala kopplingar blir det än värre. Men det är inte det jag vill förmedla just idag.




Bakgrunden


Först en liten bakgrund till mitt intresse för det hela. Jag är inte och har aldrig varit överviktig i någon mening. Inte ens i närheten faktiskt. Jag har alltid hänfört det till det (förmodade) faktum att jag äter och motionerar bra. Mina genetiska förutsättningar ger att jag skulle kunna drabbas av både övervikt och vissa välfärdssjukdomar om jag inte sköter mig. Verkligen inte de sämsta generna i världen, men jag måste vara lite vaksam. Det är hälsoaspekten. Sen har jag ju ett genuint intresse för idrott och prestation också. Kopplingen sägs ju vara uppenbar, men vad det är som verkligen fungerar bäst har jag länge gått och funderat över. Det där är inte helt självklart. I varje fall inte så självklart som många (inklusive jag själv) hävdat.


Tidigare har jag bara gjort som jag lärt mig för 30 år sedan. Kolhydrater för att orka, protein för att få muskler och så lite fett som möjligt för det gör en bara fet. Grönsaker är ju bra, men det innehåller ju inget annat än man kan peta i sig med ett piller. Typ. Och ät inte mer än du gör av med så klart. Energibalansen är viktig. Det är vad man får lära sig och det är vad jag tyckt mig leva efter. Enkelt uttryckt.


Sen kommer då dagen då man inser att det hade varit bra om man vägt några kilo mindre. Rent prestationsmässigt alltså. Jag är och har för det mesta varit hyggligt tränad, men också aningen mjuk i hullet. Den enkla lösningen vore väl att bränna av det där fettet och så väger man några kilo mindre. Bara att kapa lite kalorier och så är det gjort på några månader. Men det är här problemen börjar hopa sig.


Eftersom jag är funtad som jag är så går jag vetenskapligt tillväga. Det första man gör är att räkna ut sin basmetabolism. Det finns en mängd kalkylatorer för det där och jag brukar få någonstans i trakten av 1650 kcal/dygn för min storlek och ålder. Sen lägger man till lite för vardagsrörelse och justerar upp efter dagens motion. Sen drar man av 500 kcal/dag om man vill få en effektiv viktnedgång. Så det brukar hamna på 2000-3000 kcal/dag för min del, beroende på aktivitet. Jag räknar och väger mat efter konstens alla regler och inser att det är jäkligt lite käk, så jag fyller på med enorma mängder grönsaker för att fylla magen.


Jag tycker mig vara en rätt envis person, men det här fungerar helt enkelt inte. Eller jo, det gör det, för jag går ner i vikt ganska effektivt. Men så kommer det en brytpunkt då kroppen helt enkelt säger stopp. Mitt dietrekord är 22 dagar. Då hade jag först gått ner ca 4 kg och sen gått upp 2 kg igen. Trots en strikt kosthållning och varje kalori räknad. Både in och ut.


Kvällen dag 22 gjorde jag en räd i kylskåpet som aldrig tidigare skådats. Den räden fortsatte i sex veckor. Det tog sex veckor av konstant överätande innan jag började känna mig tillfredsställd igen. Och så vägde jag 3 kilo mer än när jag började min diet. Men vänta nu... är det inte exakt det här alla beskriver som försöker banta? Och här står jag nu, mannen med järnviljan, och har exakt samma upplevelse som alla andra som försöker år ut och år in med att gå ner några kilo. Jag hade precis genomfört en perfekt jojo-bantning.


Det är något som inte stämmer här. Så jag gjorde experimentet med att kaloriberäkna min kost för att INTE gå ner i vikt. Kaloribalans alltså. Visade sig vara förskräckligt lite mat det också. Hur jag än komponerade måltiderna så var jag kroniskt hungrig. Antingen är jag dum i huvudet eller så har jag en ämnesomsättning som inte är av denna värld.


Nytt experiment. Ät som jag vill och räkna ut vad jag känner mig nöjd med. Det blev ju lite mindre exakt, men jag åt ju sällan under 4000 kcal/dag. Lustigt nog gick jag inte upp i vikt. OK, så det är något som inte stämmer här. Huvudmisstänkt är ju min egen kropp. Hur kan detta stämma? OM det är så att all denna forskning stämmer så är min kropp den svarta svanen.




Eller inte...


Så jag började läsa lite här och var om det var något jag missat. Nädå, jag gjorde rätt efter konstens alla regler. Man ska bara äta mindre och motionera mer. Enkelt. Men så var det en liten uträkning som fick mig att tänka att det här fan inte stämmer. Min kropp kräver i runda slängar 1000000 kcal/år för att fungera i vardagen. Till det ska läggas de ca 250000 kcal som krävs för att min idrottsaktivitet ska tillgodoses med energi. Om jag inte ska gå upp i vikt, låt säga ett kilo fett, så måste jag räkna rätt med en precision på 99,38% (eftersom 1 kg fett är 9000 kcal). Det konstiga är att jag när 2015 började vägde 85 kg och när året var slut så vägde jag också 85 kg. Visst, vikten hade fluktuerat en del under året, men är det inte fantastiskt att jag lyckats äta rätt till 100%? Trots att jag både dietat och hetsätit under ett par månader.


För att förtydliga det knasiga i det här ytterligare så får man tänka sig att ett extra kilos fettövervikt på ett år skulle innebära att det räckte med jag åt 25 kcal extra per dag. Det är i storleksordningen två tuggor på en smörgås. Om man ska vara petig så har jag faktiskt gått upp 2 kg på 20 år vilket innebär att jag enligt kaloribalansteorin har överätit med 2,5 kcal per dag. Förmodligen bara hälften av det eftersom spegeln säger mig att de där två kilona är muskler och inte fett. Om det nu är så det fungerar.


Finns inte en chans att min planering och mitt genomförande har något med den exaktheten att göra. Slumpen? Nah, tror inte det va. Det är självklart att kroppsvikt inte är en viljestyrd process. Där! Där skrev jag det. Paradigmet måste falla. Hur många kalorier jag äter och gör av med har jävligt lite med min faktiska vikt att göra. Det där är något som styrs av kroppens olika system. Inte av min medvetna konsumtion och förbrukning. Och framför allt verkar intag och förbrukning hänga ihop. De är inte oberoende av varandra.


Den klyftige skulle nu hävda att min ökande kroppsvikt kräver fler kalorier för att drivas och så kan det så klart vara. Så tänkte i varje fall jag tidigare. Men ju mer jag tänker på det desto mindre sannolikt är det. För hur många är gångerna man tar en extra portion mat jämfört med antalet gånger då man viljemässigt äter en mindre portion och i stället väljer att vara hungrig? Så att man går ner i vikt igen alltså. För min del är det högst ovanligt att jag lämnar en måltid hungrig. Det är inte varje månad det händer. Antalet gånger då jag ätit mig fullständigt övermätt är ju klart fler. Antalet fester på ett år överstiger drastiskt antalet antifester kan man säga. Ändå har min vikt legat i det närmaste konstant över de senaste 20 åren.


Det finns naturligtvis vetenskapliga förklaringar till det här. Mycket har gjorts genom historien, men mycket saknas fortfarande. Påfallande mycket verkar dock vara känt av vetenskapen men inte av gemene man, eller av gemene läkare för den delen.


Det mest provocerande i allt det här är att man sedan länge vetat att viktnedgång enligt metoden, ät mindre - motionera mer, aldrig har fungerat. Som i ALDRIG. Visst, alla går ner till en början, men sen går alla upp igen (och ofta mer därtill, precis som jag gjorde). Sett över en stor population över längre tid (ja, de studierna har gjorts flera gånger om. När jag pallar ska jag lägga länkar till några bra källor) så är sannolikheten att man misslyckas lite drygt 99%. Det man träter om verkar vara vilken metod som är minst dålig. För man är rörande överens om att teorin, ät mindre - motionera mer, är den som gäller. Det man resonerar kring är vilken metod man står ut med längst tid.


Ännu en gång verkar det vara läge för Ensteins visdomsord; "Att upprepa samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat måste vara själva definitionen av galenskap." Så en sak är klar. Jag tänker inte upprepa metoden ät mindre - motionera mer. Jag är inte galen.


Jag har ungefär en miljon andra saker att skriva om det här, men jag börjar med detta. Själva upprinnelsen för min egen del. Sammanfattningsvis kan man ta med sig:


- Att äta mindre och motionera mer fungerar inte som varaktig viktminskningsmetod. Denna samhällslögn har närmast bibliska proportioner. Och att säga det är att jämställa med att hävda att jorden är platt. Tro mig, jag har testat...



söndag 5 juni 2016

Förkyld

Ja, så var det dags igen. Det är oundvikligt att tänka att det här är självförvållat. Fast inte är det barnens fel den här gången. De är kärnfriska. Vilket bara gör den här episoden lite mer plågsam än vanligt.

Av alla saker i världen är väl ändå förkylningar det mest enerverande som finns. Ska man träna, eller blir det bara värre då? Det hela kom så försiktigt i torsdags. Då tränade jag som vanligt. På fredagen var jag lite mer snorig och tänkte göra något lite längre, vilket jag också påbörjade. Planen var 2 h lätt cykel följt av 60 min lätt löpning. Gjorde cyklingen men hoppade över löpningen. Kroppen var lite för slö trots bra tryck i låren. Igår blev förkylningen värre och nu är snoret gult. Mitt fel, eller hade det hänt ändå? Jag hatar det här läget. Hade det varit december så hade jag utan vidare hoppat över träningen helt. Nu är det som att jag har lite tidspress och chansar på att det hela löser sig ändå.

Man ska ju försöka se möjligheterna i alla situationer, men nu är det helt ärligt rätt svårt. Det är ljuvligt väder för långa cykelturer och då är det svårt att motivera sig att sitta hemma och stretcha eller nåt. Nu är motivationen att träna på topp och då kan jag helt plötsligt inte. Snacka om frustrerande!

ingefära+citron+honung

Såg lite på Stockholm marathon på tv igår. Blev helt klart sugen på att testa att "bara" springa ett marathon. Har nästan helt beslutat mig för att anmäla mig till Köpenhamn marathon nästa år. Inte lika mäktigt som Stockholm, men distansen är den samma och banan är något lättare, vilket ju ger bättre tid. Lagom tid till att återhämta sig inför Köpenhamn Ironman är det också. 

När jag ändå är inne på ämnet så tror jag att jag ska anmäla mig till lite fler tävlingar framöver. Det är tveklöst så att när nu Kalmar närmar sig med stormsteg så ökar träningsviljan märkbart. Och inte bara viljan att träna, faktiskt blir hela livslusten starkare. Tänkte mig en tävling mitt i vintermörkret. Typ Sylvesterloppet eller nåt. 

Men det är framtiden det. Just nu håller jag på att betvinga ännu en förkylning.



lördag 4 juni 2016

Inte död...

Men inspirationen har varit i princip död. I vanlig ordning är det livet i övrigt som tar över och drar ner lusten att lägga ner den tid och kraft som behövs för att prestera. Det som såg så himla bra ut i vintras förbyttes till ett totalt mörker efter upprepade avbrott. Eller nu kanske jag tar i lite, men efter att ha ridit på en framgångsvåg ett tag blir vad som än händer ett kliv neråt. Blir det sen en motgångsvåg (finns det?) så förefaller plötsligt allt fullkomligt nattsvart.

Det krävs ett kliv tillbaka för att återfå det så berömda perspektivet. För det första så har allt mätts efter hur det gick förra året och att det skulle förbättras. Det skulle tränas mer, eller i varje fall hårdare. När det inte gick så var misslyckandet ett faktum redan innan jag kommit in i den mest intensiva träningsperioden. Det är väldigt lätt att lura sig själv och det har jag sannerligen gjort.

För om jag kollar på vad jag gör på träningarna så är jag lika bra eller bättre än för ett år sedan. Dessutom är jag helt utan blessyrer. Ingen skada eller överbelastning någonstans. Vem vet, kanske för att jag tränat mindre så här långt.

Så varför går det åt pepparn med upplägget? Slumpen eller är det något jag kan påverka? Jag vill nog tro att det är omständigheter jag inte riktigt kan påverka. Barn blir sjuka ungefär dubbelt så ofta som vuxna. Är man nära dem så ökar risken så klart. Sen lyckades jag bli rejält magsjuk. Något som inte har med barnen att göra. Det var bara slumpen. Och jäklar vad den magsjukan tog illa. Tror jag var sänkt i tre veckor. Tid då jag verkligen gick bakåt i prestation. Efter det var det rätt trist att träna. Dessutom var immunförsvaret så ur led att jag blev mer sjuk efter det.

Jag har övervägt om det verkligen skulle vara någon ide att ställa sig på startlinjen i Kalmar i år. Nu ska jag det under alla omständigheter. Oavsett form. Skulle resten av uppladdningen bli pannkaka så får jag uppleva hur det är att göra en ironman ur form. Kan ju vara en upplevelse det också.

Jag äter i varje fall bra!

Med det fina vädret kom så inspirationen äntligen tillbaka. Helt plötsligt ser jag fram emot att göra träningen igen och jag böjar redan smida planer för nästa års ironman! Ja, för inte kan man väl bara låta det här glida iväg? Det tar många år att bli bra och nästa år kanske jag samlat på mig så mycket erfarenhet att jag faktiskt presterar skitbra. Fast det får bli Köpenhamn då. Sub 10 blir målet 2017. 

Av någon anledning så har jag lättare att prestera i år. Både på cykel och när jag springer. Ett par bra träningspass och så visar jag form som jag hade som bäst förra året. Och då har den riktiga hårdkörningen inte kommit igång ännu. Det verkar som om grunden jag lade i vintras ändå finns där under ytan. Eller så är det några år av hyggligt stabil träning som ger avkastning nu. 

Så här blir looken i Kalmar i augusti. 
Inställningen just i skrivande stund är att jag kommer att göra en bra tävling trots allt. Det kanske inte blir som jag tänkt, men det blir bra ändå. Det jag kan har jag inte glömt och det jag har kommer jag inte förlora. Det blir bara bättre härifrån. 

Så vad lärde jag mig i Kalmar förra året? Jo, jag var bränd på ryggen och axlarna. Det kände jag redan efter halva cyklingen. Skulle köpt en långärmad redan förra året men drog mig för det. Det är nu fixat. Sen var man ju rätt kall om armarna första halvtimmen. Det ska förhoppningsvis lösas det också. 

Det som störde mig allra mest under hela dagen var att ryggen krampade de första milen på löpningen. Sannolikt för att jag inte var van vid tempo med tryck i 18 mil. Det är något jag måste jobba med mycket under de återstående månaderna. 


Har inte haft en punka på två år, men ett kedjebrott minsann! Eller brott på kedjelåset om man ska vara petig. Tyckte aldrig om sättet man låste kedjan på. Det kändes inte säkert. Och nog fan hade jag rätt. 



Ny kedja med bra lås. Wipperman har jag haft i 14 år utan några som helst problem. Nu även på min nya cykel. 


söndag 20 mars 2016

Våren är här

Jag är periodare. Med den här bloggen alltså. Har inte funnits tid eller engagemang på någon vecka. Gör det egentligen inte så mycket nu heller, men så tog jag ett glas vin och så var det något i mig som vaknade till liv. 

Oh do tell! Jo, jag är tillbaka i vinandet. Det är faktiskt andra flaskan på tre veckor jag införskaffat nu. Dubbla det och jag är uppe i den rekommenderade dosen för optimala hälsoeffekter. Inte en chans att jag gör det. Jag dricker vin för att det är gott och ibland för den avslappnande effekten. Jag är helt klart pro alkohol för den som undrar. Har dock inte varit packad sedan nyårsafton 2014. 

Träningen då? Mja, det går, men jag har haft en period nu då det inte varit så inspirerat. Jag gör min träning utan det där extra. Jag har helt klart fler bleka träningspass än riktigt bra. Jag vet att det här snart ändras bara man håller i det. Våren är här och det är snart dags att kasta några lager kläder. Sånt livar absolut upp. 

Min cykelplan har jag fått revidera något. Det blir inte fem pass i veckan. Snarare tre. Jag prioriterar VO2 och tröskel för de ger mest avkastning per tidsenhet. Allt annat är bonus. Igår gjordes för övrigt utomhuspremiär på racer. Lund tur och retur en lördagskväll. Ok när jag började, men kallt och fuktigt mot slutet. Och jag kan helt klart märka att jag inte gjort någon distansträning på cykel att tala om. 

Upptäckte även att jag borde träna mer styrka på cykel. Alltså tunga växlar och inte så hård ansträngning. Jag har definitivt fastnat i 90-kadensträsket när jag monarkat hemma i lägenheten. Det märks tydligt när man kommer ut i verkligheten. Det och att q-faktorn på min Monark är helt åt helvete. Men det är smällar man får ta.

FTP är nog närmare 300 watt nu. 
 Löpningen har fått några smärre bakslag de senaste veckorna. Det är lite därför jag tappat sugen också. Jag har både haft ont i ljumsken och i en hälsena. Har fått dra ner på frekvensen och intensiteten ett par veckor. Nu verkar det ha gett med sig igen och idag sprang jag faktiskt 25 km helt utan några obehag.

Veckan som gick satsade jag på extra mycket excentriska tåhäv. Jag gör dem regelbundet sedan länge, men nu har jag ökat mängden. Jag har även valt att springa varannan dag i stället för varje. Blir lite färre kilometer, men hälsenorna får tid att återhämta sig så det är bra ändå. Den strategin fungerade i varje fall.


Jag är inte arg, jag är bara fokuserad. 
 Kosten har gått bra de senaste veckorna. Jag äter och äter och blir hårdare och hårdare. Vågen står på samma som den gjort de senaste månaderna. Body recomposition kan vi kalla det. Lite tung kanske, men det är i alla fall ingen dövikt jag släpar på.




Kalvlever! Så himla underskattat. Jaja, blev lite väl mycket färg på en del. 
 Nu väntar påskveckan och jag ska åka hem till mina föräldrar några dagar. Brukar bli mycket mat då. Ska försöka komma ut i skogen och springa av det mesta, men det lyckas ju sällan fullt ut.



Balkonginvigning! Kaffe och proteinfluff. 



fredag 11 mars 2016

1RM

Vilovecka brukar i tri-kretsar också innebära testvecka. Har alltid varit lite tveksam till det eftersom jag brukar bli rätt rökt av tester. I varje fall de tester som mäter kondition. Har funderat över om jag ska göra ett 20 min-test på monarken den här veckan. Det finns en möjlighet att jag presterar bättre än senast.

Hur som helst testade jag lite maxningar i gymmet i slutet av veckan. Maxade inte i bänkpress eftersom det inte fanns någon annan där som kunde passa. 100 kg gled upp relativt lätt i alla fall. Har minst 5 kg till där.

Sen blev det knäböj dagen efter. Ska villigt erkänna att jag faktiskt inte testat maxa i knäböj särskilt många gånger. Min erfarenhet är minst sagt bristande. 140 kg gick lätt, men på 150 kg missar jag i tekniken och måste släppa. Tror inte att att det är omöjligt att klara om jag bara gör rätt hela vägen.

Idag var det dags för marklyft. Där har jag tidigare tömt viktstället så jag vet att det är möjligt att klara någonstans i trakten av 165 kg. Jag arbetade mig uppåt i 10 kg steg och hade egentligen inga större problem att ta 165 kg när jag väl kom dit. Tror nog jag klarat ett rep till. Kolla här:

video



Jag har växt ur mitt gym.


 Mina pojkar har fått nys om begreppet fredagsmys. Inget som fanns när jag växte upp, men är tydligen kutym i dagens Sverige. Min förra barnvecka blev det pizza. Inte så populärt som man skulle kunna tro. Idag körde vi tacos i stället. Mycket roligare och godare tydligen. Själv var jag lite skeptisk först, men man kan ju stoppa in en massa skoj i ett tunnbröd. Till exempel äggvitsröra.

Ser ju helt normalt ut