Bakfull!?

Är det möjligt? Nä, så klart inte. Mycket må ha hänt den senaste tiden, men jag tar inte en bläcka på en söndagskväll, när det är jobb dagen efter. Eller när jag sak ha mina barn för den delen. Jag ser mig som en fri själ, men jag har en del principer. Alkohol kan man förtära när man vill, men inte på jobbet och inte när man har ansvar för barn. End of story!

Så varför bakis idag då? Jo, jag åt merparten av en påse chips igår kväll. Jag är således inte alls bakis, utan bara full av skit. Som får mig att må skit. Samma skit man brukar vara full av efter en blöt kväll. Minus alkoholen då alltså. Märkligt hur stor del av illamåendet snacksen verkar stå för. Jag äter sällan snacks utan att också vara lite på fyllan... tydligen. Förutom igår då. 

Ställde mig på vågen igen, bara för att kolla. Känner mig osedvanligt uppsvälld och äcklig. Jodå, känslan var rätt, 77,3 kg visade den. Upp tre hela kilo jämfört med för två veckor sedan. Säkert mest vätska, men ändå. 

Nä, nu får det vara nog. Tillbaka på den smala stigen igen. Inga mer chips och inte mer vin på ett tag nu. För det har blivit en hel del vindrickande också de senaste veckorna. Vit till midsommar är det som gäller nu. Har aldrig satt upp något sådant mål för mig själv tidigare, men jag närmar mig 40 nu så det är dags för lite klichéartade utspel. Livskris liksom. 

Nu kör vi

Mindre men bättre

Det är vad de senaste veckorna bjudit på. Allt enligt devisen; inget träningspass utan syfte är berättigat. Således har jag haft en tanke bakom varje tränad minut. Allt har inte varit planerat in i minsta detalj, men det som gjorts har varit smart. En del har skurits bort eller senarelagts och det har också varit smart. 

Efter förra veckans lilla dip har inspirationen sakta återkommit. Det är inte så att jag går och längtar efter varje träning, men det är kul när jag är igång och det är kul att logga resultatet i dagboken. Det jag är mest nöjd med är att jag faktiskt tränar kontinuerligt oavsett mental status. Hemligheten bakom det är att inte följa något program. Program har nämligen den effekten på mig att jag altid befinner mig i någon form av missnöjdhet. Nu tränar jag efter principer istället. I korthet går det ut på att jag försöker få in ett långt, ett snabbt och ett teknikfokuserat pass i veckan. Både löpning och cykel. 

Med lite tur fungerar det ganska bra. Ibland kommer träningarna inte riktigt rätt i förhållande till varandra. Som igår till exempel. Det blev intervaller i skogen dagen efter att jag sprungit långt och tränat ben på gymmet. Långt ifrån optimalt kan jag meddela. Men det gick bra ändå. Jag kompenserade genom att vila extra mycket och äta extra mycket. 

Apropå att äta så har min aptit nått aldrig skådade höjder. Jag har kraftiga cravings. Orsak? Jag gissar att styrketräningen är “boven”. Även om jag bara tränar två gånger i veckan och ganska korta pass, så tar det mycket energi. Jag låter kroppen få det den vill. I stort sett i varje fall. Den senaste veckan har den skrikit rätt högljutt efter chips och jag har varit snäll och försett den med det. Men fy fan vad jag blir dålig i magen av det. Kraftig ransonering råder därför. Vikten har skjutit iväg också. 2 kg upp på två veckor. Låren ser lite vidare ut, så jag väljer att låta det vara så. Ingen restriktion i födointaget alltså. 

Det jag är lite missnöjd med är att jag fortfarande inte förmått mig att genomföra några cykelpass utomhus. Ja, det börjar nästan bli lite pinsamt nu. Vädret är faktiskt helt ok och jag har haft möjlighet att genomföra det. Då är det värre med simningen. Där har jag haft rätt få tillfällen att genomföra något och de gånger det faktiskt uppstått en möjlighet har jag antingen varit för trött eller bara inte i rätt sinnesstämning. Gemensamt för simning och utecykling är att det är en tröskel jag ska över. Tar jag bara steget så är jag igång rätt snabbt. Får se vad det kan bli kommande vecka. 

Prima!

Det verkar som om kontinuiteten börjar få sin verkan. Lite träning varje dag, men inte så mycket så att nästa dags aktivitet äventyras. Ok, så är det inte riktigt. Jag VET ju inte riktigt hur jag ska reagera alltid. Och åtminstone en gång i veckan tänjer jag på gränsen lite. Det måste man, annars kommer det inga resultat. 

De senaste veckorna har det tuffa träningspasset bestått i att springa två varv på min slinga i skogen. Raskt men inte flat out. Jag har alltid tyckt att löpning i terräng är väldigt mycket tuffare än på hårdgjorda ytor. Så när jag snittar femminuterstempo så är jag faktiskt ganska nöjd. Igår gick det faktiskt snabbare än så och jag tyckte inte att jag tog i så mycket som senast. Resultat helt enkelt! 

Så nu börjar jag bli lite tuffare, men uthålligheten är inte där alls. De kommande veckorna borde jag försöka springa lite längre distanser. Jag gissar att det är en god ide att ta mig från 45 min till 90 min på det långa passet. Dessvärre är just distans faktiskt ännu tuffare för mig än terräng. Det alltid varit så, och när jag haft perioder då jag sprungit i trakten av 30 km så har det nästan alltid krävts extra vila. Får se hur det blir nu då. Jag väger faktiskt avsevärt mindre nu än jag gjort på länge. Det borde göra skillnad. 

Och apropå disatans så har jag precis loggat 90 min zon 1 på Monarken. Det känns mer som en träning för hjärna och röv än hjärta och muskler. Kanske läge att skruva upp motståndet även där. 

Torsdag och sommaren är här

Och med den även sommarens första feberdag för min ene son. Vältajmat får man säga. Säkert extremt jobbigt att ha feber en sån dag. Inte mycket sovit i natt heller. Lämnade grabbarna i hos sin mamma i morse och drog sedan direkt till gymmet för att mörda benen lite. Nu ska jag sova igen förlorad tid och om allt vill sig väl kommer jag att kunna springa i kväll. 

Träningen rullar på

Gårdagen bjöd på ett riktigt genombrottspass. Det varade i 1 timme och 50 minuter. Med råge det längsta jag varit aktiv de senaste månaderna. Kändes väldigt bra igår, men idag på morgonen var kroppen lite väl seg. Nästan lite bakfylla över det. 

Men som vid alla bakfyllor så handlar det om att göra rätt saker; vila lite extra, ät och drick och så ordnar det upp sig ganska snabbt. Det gjorde även det här och nu sitter jag här och har genomfört veckans första träningspass. 40 min på Monarken, varav 25 min på 140 watt. Nej, som vanligt inte mycket, men det är mer än förra veckan vid den här tiden. Både längre tid och mer watt. Ansträngningen var lägre också. Idel framgångar alltså. En bit kvar till fem timmar på 200 watt, men det kommer...

Konstig dag

Kände mig lite härjad igår så det fick bli en vilodag. Märkligt nog vaknar jag i natt av att det ena låret krampar. Fram och baksida samtidigt. Det gav med sig ganska snabbt men jag sov nog inte så bra efter det. Det har gjort att jag känt mig trött mest hela dagen. Men så vid 17-tiden tog jag tag i mig själv igen. 48 timmars träningsvila blev det faktiskt. Snudd på att jag utvecklade nån välfärdssjukdom. 

Slog till med längsta träningspasset hittills. Först 75 min mycket lugnt cykling på Monarken, sen direkt ut och sprang 6 km. Enastående känsla! Inget slår att springa på nycyklade ben. 

Vilodag och träningsvärk

Gör inget som äventyrar träningen nästa dag! Mina egna ord ekar i rummet. Och här sitter jag med träningsvärk i låren. Så pass att jag får blåmärken i röven varje gång jag försöker sätta mig på en vanlig stol... eller på dass för den delen. Givetvis var det torsdagens besök i gymmet som orsakat det här. Jag tog det lugnt, jag lovar. Det är bara att acceptera att är man riktigt ur form så kommer det att svida när man ska komma i form igen. Nästa benpass blir förhoppningsvis inte lika tufft. 

Jag ska inte klaga. 21 dagar med träning varje dag har det blivit. Och hade det inte varit för att mina lår var så jäkla möra så hade jag fortsatt ett tag till. Men det kanske var dags oavsett. Det är nyttigt för mentalhygienen att ta en dag off.